mittlivtillbakaa

                                         
                                        KÄRLEK




Detta inlägg vill jag tillägna till mina föräldrar

Hur många av er har sagt att ni har världens bästa föräldrar? Hur många har sagt att ni hatar era föräldrar? Händerna skulle bli många.
Jag har sagt att jag älskar mina föräldrar men även hatat mina föräldrar. Man vill inte vara 16 år och ha en mamma som tjatar eller en pappa som blir arg på en. Man vill göra som man själv vill, man lyssnar inte på råden sina föräldrar ger en utan man får helt enkelt lära sig av sina misstag.

Jag hade en jobbig uppväxt, inte med mamma och pappa utan väldigt personligt vilket gjorde att jag kom längre ifrån mina föräldrar, jag tog avstånd till de samt mina syskon. Jag tyckte att det var jobbigt när de tjatade på att jag skulle äta, att jag gjorde fel o.s.v De fick stå ut med mycket gap och skrik och det ber jag så mycket om ursäkt för! Jag har fått höra saker som jag inte är värd att höra, som har sagts i stundens hetta men som jag bär med mig idag.

Den uppväxt jag har haft har format mig till den jag är idag. På både gott och ont.

När min svåra tid började med mycket läkarbesök, mycket besök hos polisen m.m så ställdes jag inför tuffa val. Jag skulle nästan vara tvungen att blotta mitt hjärta för mina föräldrar. Jag ville inte..jag ville inte att de skulle veta att jag mådde dåligt eller varför jag mådde dåligt.
Mina föräldrar började att förstå att jag mådde dåligt och satte en ganska stor press på mig i början men ju längre tiden gick så förstod de. De skyndade inte på situationen. De lät mig för en gång skull vara. Mamma och pappa fanns där.

Jag kunde gå upp i trappan,se mamma stå vid kanten, gå fram och ta en kram av henne. Hon kramade mig hårt tillbaka. Hon frågade ingenting, hon höll om mig..hon höll om mig så skönt, hon klappade mitt hår och lät mig bestämma när jag ville gå bort. Jag ville vara i mammas famn för evigt.
Bara en sådan liten sak gjorde allt för mig.

Pappa fanns alltid där, pappa gjorde det som var tyngst för mig, prata med alla poliser, tog tag i allt. Han var väldigt stark psykiskt. Pappa pratade lugnt och sansat till mig, sa att allt skulle bli bra men att allt fick ta sin tid. Pappa visste att jag skulle bli bättre och det sa han till mig. Men pappa..jag vet nog att du mådde lite dåligt över allt..

Jag vet hur jobbigt det var att vara en förälder till mig i den perioden, det måste ha varit hemskt, jag vet!
Jag är så tacksam över hur ni har hjälpt mig även om ni inte alltid har förstått mig..


Mamma gav mig psykiskt styrka och pappa gav mig fysisk styrka!
En sak är säker, jag har verkligen världens bästa föräldrar. De är mina föräldrar och jag är stolt över att de orkade ta sig igenom allt!