mittlivtillbakaa

Är jag lite av en bråkstake?
De senaste dagarna har jag sovit dåligt och varit stressad och träffat på människor som varit väldigt irriterande.
Idag fick jag nog och jag ångrar mig inte överhuvudtaget! Jag skulle göra lite ärenden åt pojken jag jobbar åt.

Vi var två personal som gick med pojken och det kommer ett gäng killar och när de ser pojken utbrister de i skratt och vänder sig om och knuffar till pojken. Där rann bägarn över! Hur har ni föräldrar uppfostrat era barn?! SKÄMS!
Jag backar aldrig när det gäller mitt jobb, andra eller mig själv.
Killarna kanske var i 16 års åldern. De hade ingen som helst respekt för oss personal- antagligen för att vi var unga

Jag vänder mig om och går fram till killarna och frågade efter deras anledning. Ni vet hur killar i den åldern är och särskilt när de är i sällskap.. Jag ställer mig vid killen som knuffade och frågade honom hur han kan gå på någon som inte har gjort honom något.
Vet ni vad han sa? Det är sådant man får ta. Tål man inte skämt eller
Jag kände hur mitt adrenalin pumpades upp och jag ville bara banka in huvudet på honom.
Allt mer jag pratade med honom backade de andra och tacka fasen för det för det var inte långt ifrån en käftsmäll.

Hur har ni föräldrar uppfostrat era barn? Lika väl som jag avskyr mobbarna, lika mycket avskyr jag er föräldrar. Ni har ansvar för era barn och vilka värderingar era barn har. Hur de ser till alla individer. Friska som sjuka.
Är det ett skämt att skratta och knuffa någon man inte känner och som inte har gjort något?
Tar ni föräldrar ansvar för era barn?
I detta fall skulle man vilja att killen var med om precis samma sak. Att det kommer 4 killar som är i 22 års åldern, större än killen och knuffar till honom och står och skrattar åt honom. Killarna är så osäkra så de skulle skita i byxan!

Sådant här upprör mig något otroligt- att samhället fortfarande bevisar sig vidrigt!
Alla människor är lika mycket värda, när ska folk inse det? Även om man är ett barn och man har ett handikapp så tar man åt sig. Även om man har ett handikapp så hör man vad som sägs i sin omgivning, man känner!
Hade jag inte varit med jobbet så hade denna kille fått sig en rak höger.

Låter jag inte som en bra förebild längre? Vet ni? I denna situation bryr jag mig inte. De lär sig inte genom att man pratar med de för detta är inte första gången jag varit med om detta eller hört om detta.
Jag är glad att mamma och pappa uppfostrade mig som de gjorde. Jag skulle aldrig kolla snett på något med ett handikapp. ALDRIG! Det kan lika gärna vara du om 3 år.

Jag skäms för er!